Sy om secondhandplagg

Jag har varit fasligt dålig på att uppdatera bloggen, främst för att jag varit fasligt dålig på att ta mig tid att faktiskt sy något sedan sist Men nu fick jag häromdagen äntligen tummen ur, lite grann, i alla fall.

Ingen bilddokumentering än, kanske lägger upp.

Jag besökte Emmaus i veckan, letandes efter något billigt jag skulle kunna tänka mig att ha på mig. Mina skjortor börjar gå sönder lite väl mycket ny, trots lagningar, och i många fall är det samma sak med byxorna. Så; second hand. Jag vill, när det gäller kläder, hålla mig så långt jag bara kan till antingen second hand, eller egenproducerat, eller om det verkligen ska till, måttbeställt och skräddat.

Nu vart det second-hand som gällde, och jag hittade ett par vad som visade sig vara cheap monday-jeans-aktigt-tyg-byxor. Nästan precis vad jag letade efter, jättebra passform och jättefin brun färg. Fast de saknade hällor för bälte, och hade lite märkliga fickor. Vad göra? Köpa, sprätta upp nederkanten på benen och vika ut dem till rålängd, klippa av tyg och sy hällor av det, vika tillbaks benen och fålla, sy in fickorna lite, sy på hällorna och vips! Färdigt! Ett par byxor som jag letat efter men inte kunnat hitta i någon affär, med vettig passform och ett pris jag tyckte om. Kontentan? Second hand äger, att inte vara rädd för att ge sig på kläder och sy om dem äger, kombinationen äger ännu mer.

Och så en sak till.

Det som föranledde bloggen lite, är det faktum att en betydande mängd av de västar, vars sömnad är dokumenterad på internet, uppenbarligen sydda av en kvinna åt henes make,  eller bror, eller pojkvän, eller förlovade (man). Missförstå mig rätt nu, det är inget fel med att vi gör saker till varandra, det är ju en grundläggande del i mänsklig gemenskap, men att -kvinnan- ska stå och göra kläder till -mannen- fortfarande är bara fånigt. Jag blir trött varje gång jag läser “for your hubby” i sybeskrivningarna. Alltså. Kunskaperna finns ute för vem som helst med en symaskin, lite material och lite tid, att ta del av. Jag vet inte hur det ser ut på skolorna i Sverige idag, men jag hoppas innerligt att syslöjden inte dras med någon stämpel att vara en typisk kvinnoaktivitet.

… och så på riktigt.

När jag sett att det faktiskt gick att sy en väst, låt vara en ganska ful väst, utan någon större smärta, så fick jag mod nog att gå och köpa på mig tyger som jag tänkte kunde bli snygga. Jag ville ha en väst i samma snitt, men inte nödvändigtvis samma sorts tyg.

Den gamla västen var av tweedmaterial, vilket förutom att det är jobbigt att tvätta, kan bli ganska så varmt. Jag ville ha något som inte gav fullt så mycket vibbar av Engelsk rävjakt, snarare mer enkelt och vardagsanpassat. Jag bestämde mig för att köra på jeansmaterial igen, ett lätt, mattsvart tyg blev det. Tillräckligt tidlöst för min smak, och dessutom jäkligt snyggt i all sin enkelhet. Ryggen och fodret tog jag ett tunnare svart bomullstyg till, i en något ljusare nyans.

Mönstret lades ut som så, med tyget vikt dubbelt::
Framstycket och den delen av slaget som också är av jeansmaterial, “facing” heter det viss på anglosaxiska. Notera den ytterst fula nåldynan av skumgummi i hörnet.

Här är bara bakstycket utplacerat, foderbiten för framstycket tillkom, samt backstycket en gång till för ytterryggen. Jag hade tur med den här biten, tyget räckte nästan exakt precis. Småbitarna som blev över räckte inte ens till foder för fickorna.

Bitar som tillkom utöver de på bilderna här var som sagt foder för framstyckena, samt fickornas kanter och foder till dem (ett gammalt svart IKEA-lakanstyg, det fick duga helt enkelt. Det gör det också, det är svart, starkt nog och syns framför allt inte).

Jag började med att sy en stödjande söm runt halslinningen, längs med ärmhålorna i samtliga fodertstycken, samt längs med framsidan från slaget ner till snibbarna.. Det var så ointressant att jag inte tog någon bild på det. Sedan blev det fickor! Jag funderade lite mellan att välja att gå efter sådana med utanpåliggande kant, och dem utan. Jag hittade bra instruktioner för båda.

http://thesewingacademy.org/index.php?topic=2218.msg34943#msg34943

http://fashion-incubator.com/archive/welt_pocket_construction/

Jag bestämde mig för den första sorten, eftersom det verkade vara betydligt lättare och för att den ursprungliga västen hade dem. Det gick väl ok.

Insidan blev ful som stryk, men den fyller sin funktion och sitter stadigt nog. Funktion får gå före form här, det är trots allt bara sketet gesällarbete.

Sedan tog jag och fixerade sådant där vitt klistrigt tunt tygmaterial till slagen. Därpå fästes slag såväl som foder mot framstycket, räta mot räta. Som så:

Bitarna syddes fast och sömmen mellan fodret och slaget pressades isär…

Här har jag börjat trimma sömsmånen vid slaget, för att kunna få en så skarp profil som möjligt när jag vänder biten. Trimmade ner längs med hela framsidan och längs med snibben också.

… och så tog jag och vände ut och in på’t. Det blev t.om ok. En liten aning knöligt i ärmhålan, kunde ha passat fodertyget bättre. Lyckligtvis inget som stör. Bättre lycka med nästa sak jag syr, antar jag. Sedan gjorde jag samma sak igen med andra framstycket.

Det embryoniska stadiet till trots börjar det hela likna Waistcoatus Vulgaris.

Dags för ryggen! Jag har varit dålig på att fotodokumentera processen här, men jag sydde ihop vänster-höger, pressade mittensömmen, och sydde sedan ihop bitarna räta mot räta längs med ärmhålssömmen

Ryggfodret, med dess tvilling ytterryggen.

Nu inleddes en otäck fas, som jag inte hade den blekaste aning om det faktiskt skulle bli bra eller inte. Jag klurade en hel del på hur det skulle gå till med att sy ihop framstycke och bakstycke när jag studerade den ursprungliga västen och hur den var sydd, och kom fram till en teknik som var snarlik den som används i den här forumtråden:

http://thesewingacademy.org/index.php?topic=1221.0

Jag fick det bekräftat att det faktiskt gick därmed, och körde på. Jag hade kunnat göra annorlunda, antar jag, men det skulle inneburit mer knepiga sömmar och ställningar och att sy för hand därtill. Påsmetoden verkade enkel, om än en möjlig källa till total katastrof.

Så, jag knödde in mina framstycken i ryggen, som så:

Ena sidan är sydd här. Jag var mycket noga med att släta ut framstyckena längs med sömmarna, för att undvika att sy fast några veck eller något sådant dumt. En hel del nålande och pillande.

Med båda framstyckena fastsydda inuti ryggen utgör västen en ganska klumpig tygklump. Så, likt en Vampyroteuthis infernalis, fast baklänges , vänds hela klabbet ut-och-in på och allt blir mycket tjusigare!

Ser faktiskt ut som en väst nu. Precis som i beskrivningen på forumposten jag tidigare länkade till, så drogs framstyckena ut genom nacksömmen…

… som sys ihop därefter.

Därefter blev det knappdags. Jag använder knapparna från den gamla västen, fem ganska så fina metallknappar. Jag mätte ut vart de skulle sitta, våndades lite över huruvida jag skulle sy knapphålen för hand eller ej, och bestämde mig för att använda maskin den här gången.

Det enda, förutom mönstret, som den gamla västen hade att donera.

Knapphålen måttades ut noga och syddes, och västen knappifierades. Resultat:

Den färdigställda västen. Kass belysning, jag vet, jag skall skjuta en bild i dagsljus. Jag lovar, den ser inte såhär skrynklig ut när jag bär den.

Så, färdig väst. Jag struntade i det lilla spännet som annars ofta sitter i västryggen, då jag ändå sydde hela plagget så att det skulle passa mina mått. Jag kanske syr på ett längre fram, om jag orkar, men det är tveksamt. Blir något för ett senare projekt antagligen. Jag har missat att dokumentera en hel del detaljer, men processen var denhär i stora drag.

Som någon som inte egentligen sytt särskilt mycket innan, så är jag rätt nöjd med resultatet. Jag kan se på ett sånär vad det är för delar som jag borde gjort annorlunda, och vad som är fel med mönstret. Nästa gång tror jag att jag håller mig till mer traditionella material, och syr fler fickor också. De är ganska roliga och enkla att sy, och så gillar hur steampunkpyssliga kläder med mycket fickor kan se ut.

 

Här är en lista på de internetkällor jag använt mig av, fulla av oerhört bra tips på hur man går tillväga med alla möjliga moment, samt förklaring av terminologi för en som inte är så insatt:

http://fashion-incubator.com/tutorials/
http://www.lollossida.se/sylexicon.htm
http://www.thesewingdictionary.com/
http://thesewingacademy.org/index.php?topic=2218.msg34943#msg34943
https://www.professorpincushion.com/professorpincushion/simplicity-4762-vest/
http://thesewingacademy.org/index.php?topic=2531.0
http://www.coletterie.com/tutorials-tips-tricks/tutorial-understitching

Den här västen har producerats under väldigt humana omständigheter. Arbetskraften har bestämt sina tider själv, druckit kopiösa mängder te och lyssnat på precis så mycket Tom Waits han velat på precis den volym han velat.

 

 

 

 

R&D

Jag började med att fråga en gammal vän (därtill en extremt kompetent sömmerska) om hur pass mycket vatten jag tog mig över huvudet, och eftersom hon inte talade om för mig att jag inte kunde så var det tuta och köra.

Jag hittade ett antal mycket, mycket bra källor på internet som har hjälpt mig med tips och information och möjliggjort hela processen. Mitt enda problem var att jag inte hade tillgång till något mönster för västen, och att det antagligen inte ens finns till salu. Så jag tog helt sonika min sprättare och reducerade min stackars gamla favorit till sina beståndsdelar, och ritade av deras konturer på mönsterpapper (egentligen en kompostsäck av papper, men det låter finare med mönsterpapper), och noterade sömsmån på 1.5 cm på varenda bit.

Noga mätningar, åtminstone där jag inte helt sonika hittat på eller ändrat efter godtycke.

Sedan tillämpade jag försiktighetsprincipen genom att klippa sönder ett par gamla totalt utslitna byxor och ta ett random lakan och sy en väst på prov, för att se vad jag gav mig in på. Resultatet:

Bra sak att ha för att justera måtten på den slutgiltiga produkten. Fick ta in någon centimeter i midjan och vid axelsömmarna. Den liksom ber om massa festival-swag och lappar med bandnamn och säkerhetsnålar och annat jox. Sofistikerad hårdrocksfestivalklädsel?

Bakgrund

Så, första posten. Bara sådär, rätt in i handlingen!

För några månader sedan hade jag en väst, som jag råkade gilla oerhört mycket. Den var såpass älskad att jag hade fått lappa fodret ett par gånger, och dessutom började ärmhålorna slitas ganska mycket också. Jag använde den i princip varje dag, sedan omkring hösten 2009, vilket ändå är ett ganska okej betyg för ett klädesplaggs livslängd. Jag kan vara ganska elak mot mina kläder ibland.

Sen en kväll i våras lyckades jag med konststycket att slita ett dörrhandtag genom ryggstycket. Sådant som händer, typ, oerhört störande. Så, trasigt fravoritplagg. Woe is me, så att säga!

Sedan, någon månad därefter kom jag på att jag hade en gammal symaskin, anno 1947, vars kablage helt smulats sönder. Jag tog och bytte ut lite sladdar och pillade lite med ett relä och lite annat grejs, och gjorde en grundlig genomgång, och sedan hade jag en symaskin som fungerade. Alltid trevligt. Väldigt fin är den också!

Sedan tog det några månader till innan jag äntligen lyckats dra slutsatsen att jag faktiskt väldigt gärna ville ha den där västen igen, men att den var för sliten och sketen för att kunna räddas. Så, vad göra? Köpa en ny? Icke sa Nicke, det kostar för mycket och dessutom så finns inte plagget längre hos återförsäljaren. De nedrans krämarna hade plockat bort min favoritväst! (de nedrans krämarna i fråga är http://www.historicalemporium.com , en hel del trevliga kläder men ack så överdimensionerade. Sedan tillkommer en icke obetydande tull på import av varor från icke-EU land. )

Så jag bestämde mig för att sy en likadan istället. Det gick helt ok.

Ett.

Kära läsare. Här har jag mutat in en liten bit internet för att dokumentera ett sömmnadsprojekt, förhoppningsvis kan det komma till användning för någon. Det kanske blir mer saker som skrivs här, eventuellt, om jag tror att det finns något vettigt att säga.